Jag har lovat migsjälv att inte ge för mycket fokus åt det negativa i min vardag men ibland måste man få lufta vissa jobbiga tankar tycker jag. Både för sigsjälv och för andra och speciellt här i bloggosfären där många lite skeva bilder kan ges. Allt är en tolkningsfråga såklart och vi som är lite gamla i gemet vet ju hur sanningen är, att vi alla i grund och botten bara är människor…

Igår hade jag en riktigt baaad pms-dag (kan inte ens minnas sist det kändes så illa) och som grädde på moset var lilla S inte heller på sitt bästa solskenshumör direkt. Ni kan väl nästan lista ut att det skedde en smärre frontalkrock mellan oss, tyvärr. Jag vill inte nämna några detaljer med tanke på min dotters integritet men för att förklara situationen närmre så kommer jag aldrig tycker att det är ok att vara verbalt taskig el. beté sig knasigt i praktiken men jag kommer alltid lägga skulden på migsjälv om jag inte kan hantera det pedagogiskt.

Det jag ville komma till och som jag fått lära mig under mina svåraste perioder i livet är att man själv måste ta ansvar för sitt eget handlande och inte skylla på någon annan, vare sig liten eller stor. Jag vet att det finns många föräldrar som ibland känner sig som de allra sämsta och jag tror det är väldigt många fler som inte kan erkänna att det inte alltid är en dans på rosor med barn. Det viktigaste är ju att det man gör är av god vilja och kärlek, och att man aldrig någonsin går över den förbjudna gränsen.

Idag känner jag mig återigen som en bra mamma och vill ge all pepp till föräldrar som har det tufft med skrikiga, trotsiga, fysiska och krävande barn. Pepp, pepp.